De norrgående källorna som aktörer för helande.

Beskrivning av projekt Norrgående källor:

Den här projektet har sitt fokus på hur naturliga norrgående källor, sedan urminnes tider och till viss del även idag, ses som välsignade och heliga platser för de människor som bor i Bergslagen.

I gamla nordiska traditioner berättas om hur de tre Nornorna, även kända som de tre Ödena, sittande vid asken Yggdrasils rötter, vävde den kosmiska väv som skulle komma att omfatta allt. Ett omistligt verktyg som användes vid deras vävande var vattnet som strömmade upp ur källan Urd (Edda, Valands förutsägelse).

En inventering av alla källor i Örebro län, som utgör en del av region Bergslagen, gjordes under slutet av 1980-talet och statistiken från denna ger allt som alllt 82 norrgående källor och jag valde ut 8 av dem för mitt projekt. Min undersökning syftade till att lära känna hur själva essensen av platsen, för dessa källor kan kännas och upplevas nuförtiden. Jag intog ett så kallat tvär- vetenskapligt tillvägagångssätt med hjälp av konst och psykologi.

Inledning:

Att vatten är en av de absolut viktigaste förutsättningarna för allt liv på jorden är ett välkänt faktum. Sedan urminnes tider har vatten också tillerkänts magiska krafter och då speciellt det vatten som springer upp ur naturliga källor. Detta vatten som kommer ur de mystiskt dolda ådror som letar sig fram under jordytan, för att på vissa platser strömma upp i dagern, ansågs ha en särskild kontakt med krafter hos den stora modern, Netturs, men även med andra kraftfulla och övernaturliga varelser och gudar.

När kristendomen kom till vårt land tog kyrkan samtidigt över en del av de heliga källorna och deras traditioner. Källorna fick vanligtvis nya namn uppkallade efter den heliga treenigheten eller liknande. En del källor behöll dock sina ursprungliga namn, särskilt de som låg långt borta från människor och bebyggelse.

Bland de 82 norrgående källor som hittats i Örebro län och numera kallas Trefaldighetskällor är de flesta av dem kända sedan urminnes tider för sin användning som offer-, hälso- och ceremoniella syften. (Larsson, Inga-Britt 1999). De flesta av källorna i min undersökning är mycket gamla och troligtvis var de kända redan från forntid och för detta talar inte minst deras namn, ibland även deras namnbyte. Det finns även bevis för ett nära samband mellan heliga offerkällor och forntida domarringar av sten, som vanligtvis också är begravningsplatser och därför funna nära gravar från Järnåldern.

I den nordiska asatron var asken Yggdrasil detsamma som hela världsaltet där allt levande fanns. Sålunda beskrevs; trädet har tre rötter som dricker vatten från tre olika källflöden. Det första flödet, Hvergelmer, är kallt och stömmar norrut. Här lever draken, Nidhögg, som enträget tuggar på en av trädets rötter. Det andra flödet är Mimers källa och ses som själva ursprunget för kunskap, för att kunna dricka visdom från denna källa har guden Oden offrat sitt ena öga, som ligger på källans botten, och med hjälp av detta källöga kan han se betydelsefulla saker. Den tredje källan är Urdarbrunnen och dess vattenspegel har förmågan att lysa upp hela världen. Vid denna källa, Ödesbrunnen, bor de tre Nornorna; Urd, Skuld och Verdandi, som när de spinner sin väv också beräknar, vrider och vänder på människornas liv.

Enligt asatrons Ragnarök, som de beskrev som slutet för världen, var orsaken att de tre heliga källorna blivit skadade av drakens idoga tuggande på roten till den norrgående källan och till slut klippt av den helt så att asken Yggdrasils kontakt med källflödet gått förlorad. En konsekvens av detta blev att i våra förfäders ögon kom norrgående källor att bli sedda som det ondas hemvist och offrandet i dessa har forntida traditioner.

Norr blev hållet för att vara det mörkaste mörka och det var också här som demonerna hade sin hemvist. Sålunda trodde man att eftersom den isande kölden kom från norr och gick hand i hand med undernäring och svält, så borde även sjukdom och död ha samma ursprung.

Följdriktigt, mot norr ansågs därför alla källflöden som rörde hälsan flöda och när man offrade i dem tog själva vattnet med sig ens sjukdomar och tillkortakommanden.

Sammanfattningsvis var de heliga källorna själva basen för asatron, men under medeltiden togs de över av den katolska kyrkan, sedan kom protestantismen med Luther och nu har ateism och sekularisering tagit överhanden. Med andra ord, de heliga källorna har fortsatt att spela en vital roll i människors tankevärld, vad gäller traditioner med offer och andra riter, och varit tillerkänt verksamma på grund av vattnets helande verkan och dess makt att befrämja hälsa och välgång.

Mångfalden av rituella källor, vanligtvis av mycket gammalt ursprung, pekar på att Örebro län haft en omfattande kult av heliga källor sedan forntiden. Offrandet i källor har varit tämligen obrutet genom tid och många likheter som består även idag stödjer detta.

Några olika typer av heliga källor:

Viktigt att ha i minnet är att en och samma heliga källa kan vara använd i mer än ett syfte.

Offerkällor: Avsikten med denna form av heliga källor, i sin ursprungliga mening, skiljer sig mycket från dagens mera vanliga önskekällor, där någon kastar en slant eller annat föremål i källan och sedan får önska sig något. De är inte heller den typ av källor där man kan hitta gömda skatter, där traditionen säger att om inte den rätta ägaren gör anspråk på sin ägodel, så kommer trollen eller liknande som bor i källan att själva behålla skatten, vilken de förtrollar, och därför måste man överlista dessa väsen på olika sätt om det överhuvud taget ska finnas någon chans att komma över skatten.

Tvärtom, den ursprungliga termen "offerkällor" har en betydligt blodigare mening. Enligt (Flentzberg, Anton 1909) användes offerkällor under hednisk tid till att rena offerkropparna i, djur eller människor, innan de slaktades och offrades. Särskilt källor som lämnade en rödaktig färg på vattnet var mycket uppskattade, då rött också är färgen på blod och på solen vid dess upp eller nedgång. Därför ansågs att offrandet av blod till avgudarna var särdeles belönande och rester av röda färgsubstanser har hittats i förhistoriska svepningar och på vikingarnas runstenar.

Trefaldighetskällor: Det absoluta kännetecket för en trefaldighetskälla är att dess flöde strömmar mot norr. Den primära användningen var som tidigare nämnts renandet och inte drickandet. Det onda skulle lämna kropparna genom vattnets inverkan för att sedan föras med av detsamma tillbaka norrut där det hörde hemma.

Helt emot denna uppfattning yrkade (Granberg, Gunnar 1934), på betydelsen av årligt drickande utifrån kalenderns tacksägelsedagar. Man skulle kunna säga att även om renandet var det väsentligaste i början, blev drickandet allt vanligare med tiden, att man drack sig till hälsa. En annan typ av årsbundet firande gjordes vid midsommar, men dessa ceremonier var mer informella och inte så rigorösa, även om de ibland hölls vid norrgående källor.

Den kristna tacksägelsedagen infaller ungefär vid samma tid på året som det tidigare hyllandet av guden Frös fertilitet, varför dessa nya vanor lättare kunde accepteras om de hölls vid samma heliga källor som tidigare. Värt att nämna är också den gemensamma betydelsen av tretalet. Det är inte svårt att föreställa sig hur gudarna Oden, Tor och Frö i den gamla asatron, sedan ersattes med Fadern, Sonen och den helige Ande!

Att de tidiga missionärerna för kristendom lade beslag på och kristnade de heliga källorna samtidigt med befolkningen var en naturlig följd, eftersom man inte kunde riskera allmän olydnad emot den nya doktrinen tog man över de gamla ceremoniplatserna för kristet bruk. Emellertid fortlevde den gamla tron och dess traditioner i flera århundraden, starkt förankrade som de var sedan forntiden i människornas innersta och kristnandet lyckades därför inte att helt radera ut de heliga källornas gamla betydelse.

Mineral- och hälsokällor: Under 1600-talet upptäcktes att en del heliga källor innehöll mineraler som hade hälsobringande effekter och rent av läkande effekt på vissa sjukdomar. Följdriktigt gjordes en mängd vattenanalyser (Bergman, Torben 1775) som fick till följd att mineral och hälsokällor blev populära, särskilt i de övre samhällsklasserna.

Enligt den så kallade "signaturläran" var likheter i form,, färg etc. mellan en medicin, i det här fallet en källa, och den kroppsdel som källan kunde bota, av betydelse för styrkan i läkningen.

Hälsocenter med professionell personal och boenden, liknande mindre sjukhusenheter, byggdes runt dessa källor och de blev folkkära att vallfärda till för bättre hälsa och för att bota sjukdomar. Numera har det avslöjats att merparten av dessa källor, förutom en del andra mineraler, också har en riklig halt av Litium, en mycket vanlig medicinering mot depression så väl som för bipolär sjukdom. (Nilsson, Anders 2016, 11 70-78). Värt att nämna är att vattnet från ett par av dessa källor, Loka och Porla, fortfarande hör till de mest vanliga buteljerade dricksvattnen i Sverige.

Trefaldighetskällor; traditionsenlig användning och drickande:

Enligt intervjuer med äldre människor i början av 1900-talet, när drickandet hade blivit vanligast vid dessa ceremonier, kan man generellt dela upp händelseförloppet i några allmänt förekommande kännetecken:

1. Förberedelser: Renande - Smyckande.

Rensning av skräp på källans botten görs och ibland brukar sedan salt strös över bottnen. Sedan får källan fyllas på nytt genom sin egen strömmande kraft, varefter den dekoreras med strån och löv. Grenar och löv placeras runt källan och om det går även i källan. Mera avancerade arrangemang som bågvalv förekommer, de senare sätts så en cirkel av unga björkar med topparna sammanbundna placeras runt källan och endast en öppning görs för att kunna dricka ur källan.

2. Årstidsbundna ceremonier i Trefaldighetskällor.

De dagar som ursprungligen räknades som ceremoniella var Trefaldighetsafton och Trefaldighetsdagen. Andra tillfällen var firande av särskilda högtidsdagar runt de stora helgerna, Påsk, Pingst, Uppståndelsedagen, Valborg och Midsommar, medan torsdagskvällar hade en alldeles egen betydelse för ritualer när de inträffade i samband med nymåne.

Tiden på dagen var också viktig vid källceremonier, de var ofta knutna till solens gång, som vid soluppgång, när den stod högst på himlen samt vid solnedgång. Timmarna före och efter midsommaraftons magiska övergång från natt till dag var särdeles betydelsefull.

3. Ceremoniers genomförande.

Några andra viktiga saker att ta med i beräkningen: Magiska tal är vanliga vid drickandet av källvatten, särskilt det heliga tretalet. Variationer fanns många, till exempel att dricka nio glas, tre i taget, tre munnar fulla och sedan gå runt den heliga källan tre gånger, eller att fylla en mugg med vatten tre gånger men bara ta en klunk i taget och sedan blev det fri drickning.

Tystnad var viktigt att hålla vid de flesta trefaldighetskällor.

Vissa ramsor och liknande var nödvändiga i de källor som var kända för att vara förtrollade.

Offrande av pengar, saker gjorda av metall, juveler och annat liknade har också förekommit i många av källorna, sådant offrande var tänkt att blidka, hedra elller tacka densamma.

Ibland planterade man nya träd omkring källan direkt efter drickandet. Ofta kunde en björkplanta lagd i källan åtföljas av orden: här är min lycka. Om någon av björkplantorna som placerats omkring källan med detta syfte rotade sig och sedan började växa, ansågs det mycket lyckosamt för den som platerade plantan.

Kullkastande av källstenar var vanligt när husmodern på gården väntade på att få föda. Brunnar, källor och tjärnar räknades som Moder jords mun och gamla källor var ofta sexkantiga och kunde i den skepnaden kanske ha tjänat som en symbol för återfödelse, eftersom ordet sex kommer ur ordet sexus som står för kön.

Fältundersökning av heliga källor:

Samtliga åtta heliga källor som ingår i min undersökning valde jag ut från de 82 källor som nämndes i statistiken från den inventering som gjordes på 1980-talet. Vid tidpunkten för urvalet hade jag ingen ytterligare information rörande dessa källor förutom vilken sorts källa det rörde sig om och var den kunde hittas i landskapet.

Jag reserverade en hel dag för mitt besök till varje enskild källa, kom dit tidigt på morgontimmarna och stannade kvar där under dagen tills min skiss eller målning blev klar. Ibland var det besvärligt att hitta en källa, gömd därute någonstands i skogen och ibland var väderleksförhållandena besvärliga och ibland blev mygg och knott ett otyg.

Efter de här fältbesöken har jag sedan genomsökt länets arkiv och bibliotek för att hitta referenser och data om mina utvalda källor.

Sålunda, efter att varje bild av mina skisser, ibland målningar, visats här nedan följer en kort rapport. Här tas först mina egna reflektioner under varje besök upp och sedan redovisas en del fakta som framkommit av den informationssökning som följde.

Avslutningsvis följer en liten diskussion med slutsatser, samt en referenslista för den som ytterligare vill fördjupa sig i ämnet.

Bild nr 1, Oxögat, 17 april i Herrfallsäng:

Det var en klar dag med krispig, hög luft och marken fortfarande täckt av lite snö och efter ett par timmars irrande i skogen hittade jag den heliga källan. I själva verket var det faktiskt stenen bredvid källan som till slut fick mig att upptäcka densamma, för i stenens riktning låg så källan där bitvis gömd under snötäcket. Vattnet hade en bismak av järn, men var både klart och djupt, det gav mig känslan av att titta rakt in i ett oxöga precis som källans namn står för.

Jag satte mig ner på en trädstam och radade upp pennor och kritor framför mig, allt vilade i tystnad, förutom att det var en liten flock med fåglar som sökte föda i den 100-åriga skogen runtomkring och sedan en bäck som strömmade några meter till höger och gav ifrån sig små porlande, lite bubblande ljud under den is som ännu återstod.

Den här heliga källan räknas som både offer-, trefaldighets- samt mineral och hälsokälla. Av (Bonnier, A-C och Ullén, Maria, 1976) är nämnt att Oxögat i Tynninge skog användes som en offerkälla ända in på 1800-talet och att den även är känd som sådan redan under forntiden.

Vidare, i ett brev daterat år 1773 beskrivs hur källan kan bota sjukdomar som exempelvis blindhet, talträngdhet, tredjedagarsfeber, svullna fötter, skörbjugg och tandvärk. Vattnet har visat sig innehålla rikligt med svavel.

Bild nr. 2, Katrinebrunn, 2 april i Lännäs:

Kom fram till den heliga källan, som var ganska lätt att hitta genom att följa skyltarnas riktningar. Det var en blåsig och samtidigt väldigt klar dag. Nära intill källan såg jag att det fanns lämningar efter bosättningar från Järnåldern.

Under den åttakantiga taköverbyggnaden hängde några gamla kryckor och någon hade lämnat en vit blus av modernare snitt, nerfläckad med intorkat blod, också hängande på en galje bland kryckorna. Vårblommor i blått och vitt hade börjat blomma och vattnet i källan var något färgat och hade en eftersmak av vinter när vi rensat bort alla fjolårets löv.

När jag började skissa kom en känsla över mig att själva tiden stod still här och att jag lika gärna kunde befinna mig i en annan förgången tid. Under målandets gång visade sig några sällsynta rovfåglar, fiskgjuse och pilgrimsfalk, flygande i tur och ordning, som om de också besökte platsen, flög de i cirklar runt mig medan en hackspett ackompanjerade dem med sitt entoniga hackade på en gammal björk alldeles intill. Några korpar dök också upp i grupper om tre och åter tre igen, troligen samma individer vid båda tillfällena. Så jag befann mig där under dagen ensam men ändå inte ensam och kom åter till sans sittande med bilden här ovan i händerna.

Katrinebrunns heliga källa räknas som trefaldihets-, midsommar- samt mineral och hälsokälla. Det är en gammal plats och arkeologiska fynd finns från järnåldern har hittats i bosättningen i närheten. Det finns vidare hänvisning till källan under medelåldern och under 1700-talet blev densamma en lukrativ affär som mineral- och hälsokälla, med ett flertal kurer och behandlingar som gjordes på plats, varför även några byggnader kom till. Denna affärsverksamhet pågick fram till år 1916 och många är de reumatiker, nervsjuka och utmattade som under årens lopp har vittnat om att de blivit kurerade här.

En tidig legend finns om en ung flicka som blivit övergiven av sin fästman, om att hon grät sig själv till blindhet, men att i denna källa där hon sedermera renade sina ögon fick tillbaka sin syn. Vidare finns en annan berättelse som handlar om en herdeflicka som hade fått svinkoppor och blev botad från dem när hon baddade sitt ansikte i källan här.

Även i våra dagar samlas människor här vid vissa årstider som midsommar, då svenska kyrkan håller gudtjänst vid källan.

Bild nr. 3, Ögonakällan, 28 april i Viby socken:

Det var tidigt på morgonen en dag med arktiskt hög och krispig luft när jag anlände hit. Den heliga källan låg nere i en fördjupning i landskapet och omgavs av branta kanter förutom i ett väderstreck, norr, där vattnet strömmade upp och sedan stilla flöt fram genom skogen. Vårligt grönt gräs hade börjat spira runt källan och ett par gamla träd hade fallit under vintern och låg nu där de landat, på marken strax intill själva källan och vattnet i densamma smakade mycket gott.

När jag börjar måla känner jag mig ganska snart iaktta de gamla granar som bildar ett slags gräns framför mig. Jag tycker mig se hur de sakta rör sig i vinden framförande ett rytande ljud som börjar omge mig, ett ljud som blir högre och högre inuti mig, ibland närmast plågsamt högt, medan jag bara fortsätter att måla sammanbunden med det.

Ögonakällan räknas som både en trefaldighets- samt mineral- och hälsokälla. Den har fått sitt namn för sin likhet med ett öga i formen och dess sandiga botten där vattnet kommer fram ur jordens inre. Ögonakällan är i själva verket en av fyra källor, Finnakällorna, som samtliga uppfyller kraven som ställdes på en särskild magi, eftersom de strömmade mot norr. De har dock några karaktärsdrag som skiljer dem åt, en av dem för den dåvarande användningen av svavel som hälsobringande och åter en annan var känd för att hjälpa vid kärleksbekymmer.

Strax intill Ögonakällan står en skylt med texten "Den som klena ögon har tvätt dem i denna källa klar. Och bed Gud om hjälp o råd så fås här läkedom och nåd." I en annan text kan man läsa "Källan flöt ur jordens famn log mot solens öga varm. Finne denna källa frann drack ur den och hälsa vann."

Bild nr. 4, Botekällan, 4 maj på Botåsen:

Fann Botekällan för att vara en väldigt märklig plats, både en begravningsplats och en helig källa. Vädret var soligt, klart och helt stilla när jag kom dit tidigt på morgonen. Jag gjorde en överblick av platsen som helhet och satte mig sedan ner för att skissa.

Efter en stund, märkte jag att en oförklarlig vind börjat blåsa bildande en vågrörelse fram och tillbaka över platsen och när den kom fram till mig var den så pass hård och stark att det stora trädet jag satt under började svaja och jag var hastigt tvungen att flytta den fällbara stol jag satt på ett par meter till en säkrare plats för att undvika fallande grenar och kvistar. Därefter forsatte jag genast att skissa igen, tänkte att vad som än har hänt här, behöver jag inte vara rädd för det nu. Efter ett par timmar, kom jag tvärt upp ur avbildandet, med en yrvaken känsla av att ha befunnit mig utanför tid och rum och att jag lika gärna hade kunnat vara på denna plats i en vecka som de få timmar som gått.

Botekällan eller Kung Botes källa är en forntida offer-, trefaldihets- och midsommarkälla.

Här finns en ring av nio resta stenar, var och en cirka en till en och en halv meter höga, tidigare använd som domarring och i direkt anslutning härtill ligger en större massgrav med namnet "Drakrösan" och bredvid den även ett flertal andra gravar från bronsåldern. Den här källan är placerad på en plats med namnet Helgesta och när namn med ändelsen -sta förekommer i de nordiska länderna kan de oftast härledas bakåt till förhistorisk tid. Vidare, vilade platsen som helhet på en lång ås som uppstod i samband med istiden.

Bild nr. 5, Sankt Olof källa, 27 Juni i Hardemo:

Min ankomst till källan skedde en solig och varm sommardag. Vattnet smakade utmärkt med en liten mineralton i registret. Gräset var nyligen klippt runt hela källan och direkt framför den stod en gammal skylt. Jag satte mig ner på en murken trästock som låg kvar och vittrade på marken och i samma stund började jag att skissa.

Det hela flöt på i en luftig sommarkänsla där landskapet i sin helhet spirade av nya ljusgröna färger som fäste min uppmärksamhet till ett stort träd i bakgrunden av källan med alldeles nyutsprungna löv. En känsla av lycka och frid inför den annalkande sommaren spred sig inom mig medan jag arbetade.

Sankt Olofs heliga källa har en lång historisk bakgrund både som trefaldighets- och hälsokälla. I närheten ligger en gammal bosättning från 400-500-talen och där är också en ring av stenar rest med gravfält innehållande cirka 20 gravar. Det är känt att den här heliga källan använts sedan hednisk tid genom ett flertal legender som vittnar om dess allehanda väsen och andar och enligt en skrift från år 1733 hade källan god effekt för att bota gikt.

En inskription på källans skylt berättar: Du vandringsman på vägen går. Kom hit och drick, du svalka får. Ty vattnet äger samma kraft, som i St Olofs tid det haft.

Vem var då St Olof? Ja, enligt Snorre Sturlasson var det den då tolvårige norska vikingen Olav Harald, som hade rest på härjningståg till Frankrike, där blivit kristnad och vid hemkomsten sedan korad till Norges kung. Det var på hemväg från Frankrike som St Olof besökte den svenska vikingahövdingen Sigtrygg och under åren 1028-29, varvid han vid denna källa började kristna folket i Bergslagen.

Bild nr. 6, Luckes källa, 2 juli i Näverkärret:

Kom fram till källan på en stig, som fortfarande då och då verkade användas, vilken ledde ,og genom skogen, fram till källans gulbruna vattenspegel. Jag satte mig ner och började skissa efter att ha smakat på en munfull av dess vatten med en tydlig eftersmak av järn. Det kändes lugnt och stillsamt att sitta där, en sakta domning flöt förbi och jag rörde mig i samma riktning vilse i mig själv uppslukad av träden omkring, utanför tid och rum, fåglar och ekorrar kom fram och vände åter bort som långväga resande sökte de efter mat omkring mig, några av dem stannade bara till och verkade nyfikna.

Skissandet fortsatte i ett transartat flyt ännu en stund, tills jag plötsligt blev uppmärksam på att luften liksom svartnat runt omkring mig,så fylld av myggor och knott, många hade redan satt sig på mina bara armar och börjat stickas. Med andra ord fick mitt skissande ett snabbt slut varefter jag stuvade ner block och färgpennor i ryggsäcken och skyndsamt tog min an återfärden längs stigen. Det var först under detta hastiga återtåg som det kom för mig att skogen var mycket gammal och att vita stjärnor och ringar runt en del av träden visade att den hade fått särskilt beskydd för sin myckna biologiska mångfald.

Luckes heliga källa är känd som både en offer- och trefaldighetskälla. Den räknas också som en forntida gränskälla mellan Örebro- och Västmanlands län. Den har varit en välbesökt källa vid Trefaldighetsfirande sedan lång tid tillbaka och med några få undantag är den det ännu i våra dagar. Trefaldighet firas nu här, men i mindre skala jämfört med för hundra år sedan, när det kunde komma tusentals människor hit, särskilt vid Trefaldighetsceremonierna. Vidare var den här källan välkänd för sitt goda, hälsosamma vatten och användes dagligen av ägaren för de omkringliggande lantegendomarna, Lucas Heijkenskjöld på sin tid, och täckte då hela behovet av dricksvatten för gårdens folk och fä.

Här kan man också hitta gamla mynt väl gömda under källans botten, som en gång offrats för flera hundra år sedan, som en gåva och tack från dem vilka här blivit botade från olika sjukdomar. Om någon skulle ta med sig av dessa gamla mynt från källan, är det enligt gamla legender så, att denne då blir straffad med samma sjukdom, för vilken myntet en gång offrades.

Bild nr. 7, Pullekälla, 5 juli i Porla:

Anlände tidigt på morgonen med hjälp av en vän, som hade hört sig för med gamla människor på bygden, för att hitta denna heliga källa. Morgonen vilade redan varm i ett soldränkt töcken och hela området närmast källan kändes bortglömt och så var det också med det närmaste huset, en äldre ganska pampig villa i jugendstil, som stod övergivet. Vidare låg sönderrostade gamla bilvrak kvarlämnade utanför dess huvudbyggnad och allt tilllsammans låg omfamnat i ett slags vilande dvala och ändå var det runt midsommartid.

Det blev ett ganska omfattande letande innan vi hittade den heliga källan, gömd som den blivit under en stor vidlyftig gammal gran och jag fick hjälp att föra undan några döda grenar innan själva locket över källan uppenbarade sig, snarlikt i form och stil som öppningen in till ett mausoleum. Dörren hade ursprungligen haft fyra järnringar, en vid varje hörn, men en av dem hade lossnat och kvar fanns bara tre, trots tillkallande av ett par hjälpande händer kunde vi inte lyfta av dörrlocket, det var alldeles för tungt. Så, utan tillfälle att kunna smaka på vattnet fick jag sätta mig ner och börja med skissandet.

Allt gick väldigt lätt och ganska snart fick jag tanken om att den gamla granen hade tagit sig rollen som källans väktare och dolt öppningen med sin omgivande kjol av grenar, men nu låg täckelset bitvis synligt i solgasset. Ett lugn kom över mig där jag satt, men samtidigt blev jag tvungen att skynda på för mina vänner kom tillbaka och frågade mig om jag inte snart var klar, för de kände olust, som om de gjorde intrång på någons privata mark. Några sådana känslor hade inte jag utan tvärtom var jag då i en känsla av tillhörighet, innesluten och omgärdad.

Den heliga Pullekällan räknas som en forntida offerkälla, men kom även att beskrivas som en mineral- och hälsokälla på 1750-talet. Vidare är Pullekällan en av flera källor häromkring som vilar på samma kalkstensås, en kvarleva från istiden. Allt som allt fanns det fem olika källor här, men Pullekällan är den norrgående av dem och dessutom den äldsta offerkällan.

Det är känt att munkar från Ramundeboda kloster använde den här källan under medeltiden och att det här gick förbi en vä lanvänd vandringsväg och år 1616 är källan nämnd i anteckningar om en gränstvist mellan två socknar. I närheten finns även dokumenterade lämningar av bosättningar och gravar från forntiden.

När källan på 1750-talet blev känd för sin hälsobringande förmåga bildades en hel industri omkring densamma. Många olika byggnader för hälso och rekreaktionssyften samt olika slags service uppfördes och år 1819 blev Porla hälso- och mineralkällor tillerkända ett kungligt privilegium. I nutid är dock hela området ett slags sovande minne som lätt för tankarna till sagan om Törnrosa.

Bild nr. 8, Spånbrokällan, 6 juli i Lerbäck:

För att hitta den här källan stämde jag träff med en man från bygden med gedigen kunskap om källans historia såväl som om skogarna runt densamma och efter att vi anlänt till källan och druckit av det fantastiskt klara vattnet, var jag snart lämnad ensam där. Så skissandet tog fart, jag drog som bäst fram linjer med en blyertspenna, när något annat samtidigt tog skepnad ur källans stigande andning och blandades samman med skogen och in i mig. Ovanför källan bildade dimmor ett slags väsen vars andetag steg upp under själva rotsystemet på den magnifika granen ovanför, vidare var källans lock som togs av tidigare vid drickningen, nu vilande bredvid mig i det norra hörnet av källan.

Spånbrokällan räknas som både offer-, trefaldishets- och mineral- o hälsokälla. Den här källan används fortfarande och i dess omgivande närhet finns tretton utskurna stolar av trä, placerade i en halvt cirkulär form och tjänar som mötesplats för vissa invalda personer i de omgivande socknarna.

Än idag förekommer här ceremoniellt firande av trefaldighet, midsommar och pingst med rituellt drickande, dans och traditionellt smyckande av den heliga källan. I densamma har man hittat gamla mynt och andra mindre metallföremål, gamla offergåvor som inte kan tas bort av rädsla för de sjudomar som metallen en gång offrats för att slippa. Sammanfattningsvis så spelar Spånbrokällan även idag en betydande roll vid möten och olika ceremonier och dess vatten används även för dop.

I nära anslutning till källan finns arkeologiska lämningar från flera forntida bosättningar.

Diskussion och slutsatser:

I den här dokumentationen har jag uppmärksammat åtta heliga källor, för att närmare undersöka deras historia, och om de fortfarande finns kvar i landskapet, hur känslan av dem och platsen blir för mig. Till min hjälp har jag haft ett flertal referenser, intervjuer med lokalbefolkning och mina egna reflektioner och skisser.

För det första, blev jag mycket överraskad av kunna spåra 82 heliga norrgående källor i Örebro län. Av dessa plockade jag slumpvis ut åtta av dem ur den statistik som gjordes på 1980-talet. De flesta av dessa källor visade sig sedan ha en lång historia bakåt ända till forntiden och merparten av desamma besöks och används än i våra dagar.

Under årens gång från forntid till nutid, har det varit själva platsen där källorna sprungit upp ur jorden som haft betydelse, medan olika tro och religioner skiftat. Det är platsen i sig, den heliga källan som blivit fokus för mina undersökand. e och inkännande skisser och som sådan sedd med ett öppet sinne.

I den här redovisningen har jag lagt ut samtliga skisser eller målningar, de som kom till och avslutades under mina fältstudier vid de olika källorna, som fick en dag vardera.

Referenser:

Ahlström, Eva 1983. "Att dricka källa" Engelbrekt 4, årg. 6, Länsmuseet, Örebro

Bergman, Torbern 1775. Afhandling - Om Bitter Selzer - Spa och Pyrmonter - Vatten, samt deras tillredande genom konst.

Bonnier, A-C, och Ullén, Maria 1976. Kumla kyrkor - Sveries kyrkor - Närke. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Dahlby, Frithiof 1977. De heliga tecknens hemlighet. Lund: Verbum.

Flentzberg, Anton 1909. Offerkällor och Trefaldighetskällor - Selbo härad.

Granberg, Gunnar 1934. Den Kalendärt fixerade källdrickningen En folkminnesgeografisk undersökning.

Hellberg, Lars 1967. Kumlabygden III - Forntid - Nutid - Framtid - Ortsnamn och äldre bebyggelse. Kumla

Henriksson, Alf 1973. Asken Yggdrasil - En gammal gudomlig historia. Ungern: Bokhuset.

Hulf, Anders 1991. Källan till vattnet - Sanning och sägen om vattnet i marken. Värnamo: Gidlunds bokförlag.

Hülphers, Abraham 1770. Kort anvisning till at känna Mineral Wattens art och beskaffenhet.

Hällzon, Linus 1931. "Något om källor och källkult inom Snavlunda". Askersundstidningen 30/3.

Larsson, Inga-Britt 1999. Sanning och saga om säregna källor i Örebro län. Örebro läns museum och Studieförbundet Vuxenskolan.

Lindqvist, Sune 1963. Kumlabygden II - Forntid - Nutid - Framtid - Framtidsliv. Kumla.

Lloyd, Llewellyn 1871. Svenska allmogens plägeseder. Stockholm: Nordiska muséet och Liber Förlag.

Nilsson, Anders 2016. "Litium!" Nodern Psykologi 11: 70-78.

Ringström, Sven 1943. "Folkminnen från Noraskog - Källor". Från Bergslag och bondebygd. Örebro läns museums och hembygdsförbunds årsbok.

Tillhagen, Carl Herman 1982. Vardagsskrock. Falköping: LTs förlag.

Waldén, Bertil 1939. "Närke och Norges evige konge". Från Bergslag och bondebygd. Örebro läns museums och hembygdsförbunds årsbok.

Viberud, Börje 1961. Vibyboken. Kumla: Kumla tryckeri.

Zachrisson, Sune 1984. "Försvunna småkyrkor, Helgakors kapell i Sånnersta". Från Bergslag och bondebygd. Örebro läns museums och hembygdsförbunds årsbok.

Agneta Nyqvist, konstnär, terapeut, skribent

Konstruktiv magi